Tyringe Torffabrik
»AB Tyringe Torffabrik« startades 1901 av ingenjör Alfred Larsson. M N Martell blev disponent och Axel Linder jobbade som förman och under högsäsong arbetade upp till 75 personer på Angsholms mosse – barn, kvinnor och män. Angsholms mosse ligger strax väster om Tyringe, längs med Hörjavägen.

En torsdagskväll i augusti 2005 är vi ett 70-tal personer som vandrar i torvfabrikens numera borttagna spår. Vi är i mycket blandad ålder, glädjande nog är även ungdomar intresserade av ett svunnet Tyringe. Vi samlas vid det gamla godsmagasinet, precis norr om järnvägsspåren vid Tyringe järnvägsstation.

Lars-Göran Sjövall, från Tyringe turistråd hälsar oss välkomna och leder färden över Industrigatan in på Spårgatan, där »AB Tyringe Torffabriks« fyra kilometer långa spår för att transportera torv från Angsholms mosse började. Nu får åtminstone jag klart för mig varför Spårgatan heter vad den heter. Vandringen leder vidare upp över 21an in på Norregårdsvägen. Utanför »Krönet» huset som Tyringes en gång starke man, Ored Caiberth bodde i, där stannar vi och Einar Bengtsson berättar att ibland gick vagnarna så fort utför backen att det hände att de välte in i någon trädgård. Bland vandrarna finns de som i pojkåren tjuvåkte och intygar att tunglastade vagnar rullar fort. Ute på Angsholms mosse började torvbrytningen 1901 men innan dess hade spårläggarna grävt sig genom backar och planat ut grytor för att kunna lägga den smalspåriga järnvägen. Detta i en tid då det fanns väldigt lite grävmaskiner, för att säga som det var; det fanns inga. Skottkärror, häst och vagn, spadar och skyfflar var det som gällde. När spåret lämnar Smålandsgatan och ger sig in i bushen mot Hörjavägen ser det nästan ut som gamla hålvägar men där har spårläggarna grävt sig fram. Torvvagnarna drogs av hästar upp till mossen men ner till samhället rullade de nästan av sig själva. Längre fram ersattes hästarna av dressiner. Mossen är på 1300 tunnland och under de första åren bröts det ungefär 1200 - 1300 ton torv om året. Torvbrytningen på mossen upphörde 1950 medan torvindustrin höll på till 1955. Några år senare, 1958, bröts denna unika smalspåriga järnvägsräls upp och nu är det bara Spårgatan som minner om att rälsen en gång funnits.

Nästa torvvandring, till våren, kommer Tyringe turistråd att arrangera så att vi kan komma hela vägen fram till torvbrytningen. Där kommer vi att få en berättelse om ett unikt sätt att torka torv, som misslyckades. Men mer om det till våren. Då hoppas turistrådet på att även få med någon som jobbat på mossen och brutit torv.

Text
Leif Börje-Frid

Foto
Bert Wilnerzon

Ni som har mera att berätta om AB Tyringe Torffabrik, som kanske rent av jobbat där. Hör av er till Leif Börje-Frid på 165 70 så skriver jag gärna flera artiklar här på tyringe.nu.



Einar Bengtsson i berättartagen utanför »Krönet« huset där Ored Caiberth en gång bodde. Här nedför Norregårdsvägen hade vagnarna hög fart ned mot byn och nuvarande 21:an.



På Smålandsgatan, precis bakom gästgiveriet ligger en gammal bakstuga och precis sidan om finns en liten smal stig där spåret en gång gick fram i vacker skogsterräng.



Här ser vi en rejäl utgrävning för att göra det lättare för vagnarna att komma fram. Detta är ingen gammal hålväg utan den grävdes ut av spårläggarna för att slippa backar, vilket skulle blivit tungt både för människo- och hästkrafter.



Här är vi framme vid Hörjavägen, i Norregårdsvägens förlängning. Till höger i bilden syns tydligt hur banvallen kommer ut ur skogen, precis där texten ligger. Nästa år börjar vandringen just här.



I torvfabrikens spår men här var vi nog många som mest tittade efter svamp. Lingonen lyste rött och vackert längs med banvallen.


Leif Börje Frid

Tyringe torffabrik del 2