Familjen Svensson har vigt sitt liv åt vänstern


Henry Svensson var sjutton år när andra världskriget började och hans blivande fru Brita fyllde sjutton år den 7 maj, just den dagen när kriget slutade och samma år fick de sällskap. I år har de varit gifta i 56 år och sedan 1946 har Henry varit aktiv med politiskt arbete inom vänsterpartiet med helhjärtat stöd av hustrun. Brita engagerade sig aktivt i partiet 1962. Fortfarande går de på möten om någon hämtar dem med bil. Ingen av makarna har nämligen körkort utan för dem har det alltid varit cykel och kollektivtrafik. Även deras tre barn har till och från varit engagerade i politiken till föräldrarnas stora glädje.

– Det är klart att det är skönt att se att våra tre barn också vill vara med och kämpa för ett rättvisare och mänskligare samhälle.

– Det går ju inte att värja sig i en sådan politiskt aktiv familj, säger Annika, yngsta dottern. Jag minns en gång på skolgården jag och några flickor diskuterade vad våra föräldrar skulle rösta på i det närstående valet. Jag berättade att mina föräldrar skulle rösta på kommunisterna. En av flickorna säger förvånat, det syns ju inte att de är kommunister.

Både Brita och Henry bodde i Hörja, en liten by strax norr om Tyringe i norra Skåne när de träffades men flyttade efter giftermål 1950 till Tyringe som skulle bli ett starkt kommunistiskt centrum. Brita jobbade som hembiträde i några år hos olika familjer medan Henry nästan föddes in på Angsholms mosse där hans föräldrar bröt torv på sommaren till Helsingborgarnas utedass.

– Ett av mina första jobb som hembiträde var hos prästfamiljen Hammar, berättar Brita, och Karl Gustav som sedan blev biskop var väldigt snäll redan som barn. Jag var faktiskt hos dem i två omgångar det var en trevlig familj.

– Mitt första jobb var på mossen, berättar Henry, där jobbade jag på somrarna tills jag fyllde sjutton. Då tog jag jobb på Tyringe Leksakfabrik, ”Nödens hem” kallades fabriken i folkmun. Tyringe Leksaksfabrik skulle visa sig bli ett utmärkt rekryteringsställe när Tyringe Kommunistiska Arbetarkommun, (Tyringe KAK) bildades 1946. Sju av de nio som bildade första arbetarkommunen jobbade nämligen där.

– Jag sålde uppåt 20 exemplar av Folkviljan, som var en skånsk veckotidning där kamrater från hela Skåne skrev rapporter från sina arbetsplatser, berättar Henry. Folkviljan var en orädd tidning. Från min tid som riktigt aktiv är det nog tidningsförsäljningen på lördagarna i Tyringe eller någon annanstans jag saknar mest.

En stund ser Henry drömskt tillbaka på alla de spännande möten och diskussioner han hade när han sålde tidningar.

– Precis efter kriget var det lätt att vara kommunist, fortsätter Henry när den drömska blicken återvänder till verkligheten under bokarnas djupa skugga där vi valt att sitta på sommarens hittills varmaste dag.

När kriget började gick Henry med i hemvärnet och han var en omtyckt kamrat och efter tio års tjänstgöring fick han en guldmedalj. Redan 1950 hade en skräck för kommunister börjat få fäste bland vissa delar av befolkningen och detta förvärrades med kriserna i Ungern och Polen 1956.

– På grund av mitt politiska engagemang i Tyringe KAK blev jag utesluten ur hemvärnet 1950, berättar Henry. Min hemvärnskamrater ville ha mig med även befälen men under påtryckningar och hot om uteblivit bidrag hade de inget annat val än att utesluta mig. Men det som var märkligt var att en med klara och tydliga nazistsympatier fick vara med.

Henry var tydligen inte farlig för försvaret då han samma år blev inkallad på en repetitionsmånad. Även 1955 blev han inkallad och låg i superhemliga Karlskrona skärgård men i hemvärnet fick han inte vara med och detta faktum använde han 1969 när han skulle mönstra in i civilförsvaret.

– Jag kände det som om jag blev fråntagen mitt medborgerliga förtroende när jag blev utesluten ur hemvärnet och jag ville få rätt att åter vara med mina kamrater innan jag mönstrade in i civilförsvaret men det fick jag inte. Därför blev det heller ingen civilförsvarsuppgift för mig, berättar Henry. Hade jag inte nog medborgerligt förtroende för hemvärnet hade jag det inte för civilförsvaret.

Både Brita och Henry har begärt att få veta om, och i så fall vad, Säpo registrerat om dem. Främst Henry skulle vilja veta vad som står om honom då kanske han fick klarhet i uteslutningen ur hemvärnet.

– Men vi fick avslag, berättar Brita. Säpo får verkligen till det, det är även sekretessbelagt om vi inte är registrerade. Så vi får inget veta.

Men vi återvänder till 1946 när Tyringe KAK bildades på Hotell Tyringe. Det var den 12 maj och femton personer hade slutit upp för att lyssna på ett föredrag av Egon Andersson från Sveriges kommunistiska partis Skåne- och Blekingedistriktet. Nio anslöt sig genast men inte Henry han var inte ens närvarande.

– Varför vet jag inte för redan det året var jag igång med det politiska arbetet för partiet inför valet 1946. Vi fick in två stycken, en i kommunalfullmäktige och en i municipalfullmäktige. Men jag skötte mig tydligen bra för till våren 1947 blev jag invald som medlem och har varit det sedan dess.

För Brita tog det lite längre tid faktiskt ända till 1962.

– Jag var med på möten och deltog i diskussioner men det blev inte av att jag gick med i partiet, berättar Brita. En förklaring kan vara att våra tre barn tog mycket av min tid och dessutom var jag dagmamma. Detta var ju långt innan mannen började bli mera delaktig i hemarbetet.

I lokalpressen beskrivs Brita som bygdens mesta morsa. Hon passade barn i nästan femtio år, hon började redan sommaren hon fyllde nio år, och när hon pensionerade sig 1988 krönte hon sitt politiska engagemang med att bli invald i Hässleholms kommunfullmäktige.

– När jag pensionerade mig vid 60 för att jag skulle hinna något annat än att passa barn ställde jag upp på listan för val till kommunfullmäktige och jag kom in, säger hon. En av centerpolitikerna uttryckte en förundran över att det stod v som min partibeteckning och inte s som han trodde. Det är väl för att jag tänkt till lite extra, svarade jag.

Brita skrattar gott åt minnet. Hon berättar vidare att hon var mycket blyg i början och hade en stor rädsla att tala inför många människor och än värre att äntra talarstolen.

– Men när det gällde orättvisor främst inom barnomsorgen rann modet till och jag intog glatt talarstolen och förde fram mina synpunkter.

Det är svårt att förstå att denna sprudlande berätterska skulle vara blyg när den ena berättelsen efter den andra avlöser varandra. Under 29 år var hon dessutom kassör i Vänsterpartiets lokalavdelning som numera finns i Hässleholm.

– Datorn skulle in i bokföringen och jag hade varken tid eller lust att lära mig så då fick yngre krafter ta vid.

Henry satt med i kommunalfullmäktige för Tyringe kommun och i municipalfullmäktige för Tyringe, som då var ett municipalsamhälle, för övrigt ett av sista; municipalsamhälle försvann som begrepp i och med 1971 års kommunreform.

– När Tyringe KAK bildades 1946 var det i en mycket positiv anda efter ryssarnas insatser för att stoppa nazismen, berättar Henry, vi åkte nästan på en våg av välvilja. Men så kom kalla kriget då blev många kamrater svartlistade på jobb och uteslutna ur facket. Vissa hade verkligen svårt att få jobb, men jag jobbade som sagt på ”Nödens hem” och där fanns alltid jobb och jag jobbade även fackligt där.

Svartlistningen drabbade i hög grad Åke Bengtsson, som var en av bildarna av Tyringe KAK och den store ideologen i avdelningen.

– Han började tidigt studera Marx och hade studiecirklar för både medlemma och traktens ungdomar.

Åke var mycket företagsam och startade vårt numera rikhaltiga bibliotek som avdelningen i Hässleholm nu kan ståta med. Men det började i Tyringe och genom Åkes försorg. Han köpte böcker för hundra kronor på Arbetarkultur och de fick lånas för 25 öre i veckan. Åke blev svartlistad och hade svårt att få jobb men han var snickare och omskolade sig till korgmakare och på så sätt klarade han sig.

När Tyringe kommun inkorporerades med Hässleholms kommun, 1974, och blev Skånes till ytan största kommun, flyttade Tyringe KAK in till centralorten. Det tog tre år innan namnbytet till Vänsterpartiet kommunisterna i Hässleholm genomfördes.

– Vi var rätt starka från Tyringe, säger Henry inte utan stolthet, så det var väl ingen som tänkte på namnbytet och dessutom var Åke Bengtsson även då en mycket stark ideolog. Han jobbade i nästan fyrtio år med partiet. Han dog alldels för tidigt i sjukdom.

När partiet flyttat in till Hässleholm ökade aktiviteten och flera ungdomar anslöt sig och började jobba i partiet. Några ungdomar bildade ett ungdomsförbund och startade ett bokcafé med bokhandel.

– Varje år vid 1:a maj var vi naturligtvis ute och demonstrerade, berättar Kerstin Kvant, en av initiativtagarna till ungdomsförbundet, och efter samlades vi alltid hemma hos Brita och Henry i Rullabygget där hade Henry kokt soppa på nässlor och Brita alltid hade bakat. Vi sjöng, spelade och hade allmänt trevligt. Vi hade även annat mys förutom det politiska arbetet och det kändes som om vi verkligen levde det vi trodde på, att alla människor är lika mycket värda.

– Inför valen övade vi in sånger och åkte runt i kommunen och sjöng på torgen, berättar Annika Svensson, samtidigt som vi höll appellmöten. För att öka sammanhållningen åkte vi ibland på utflykter där vi letade efter arkeologiska rötter. Det var en trevlig tid och mycket lärorik. Jag tror inte det politiska arbetet är slut för min del, men det är inte dags än.

Både Brita och Henry beskriver att det ibland har varit mycket motstånd i det politiska arbetet men att de kunnat vända det till partiets fördel. I mitten av åttiotalet blev det krig i Hässleholm. Ett affischkrig som det kallades i pressen. Kriget bestod i att de i fullmäktige etablerade partierna ville förbjuda valaffischer för att de skräpade ned.

– Vi överklagade ända till Regeringsrätten och fick rätt. Det så kallade kriget blev väldigt omskrivet i pressen så på så sätt fick vi ut vårt politiska budskap ännu bättre än genom enbart affischerna. Vi kunde vända ett motstånd till vår fördel, berättar Henry och ler förnöjsamt bakom sitt gråa helskägg. Affischer är ett speciellt kapitel för vänsterpartiets Hässleholmsavdelning. Det började som en kollektiv övning i samarbete hemma hos Brita och Henry i slutet av sextiotalet.

– Då skulle alla som ville gemensamt få måla våra lokala politiska budskap inför valen på jätteaffischer, berättar Henry. Ibland var det svårt att måla för vi tyckte så olika om hur budskapen skulle illustreras men det var roligt och stimulerande sätt att lära oss samarbeta.

Henry som är konstnär och metallarbetare tog efterhand över att måla valbudskapen. Ett tjugotal budskap skulle målas på betydligt flera tavlor som skulle sättas upp i hela kommunen.

– Vi körde runt varje kväll för att se om någon blivit förstörd och då var det bara hem i ateljén och måla en ny. Budskapen skulle synas och inte få förstöras av några vandaler.

– Jag har aldrig kunna leva på min konst men jag har sålt flera tavlor än van Gogh gjorde. Han sålde bara en och jag har sålt betydligt fler, säger han och skrattar hjärtligt åt jämförelsen.

Makarna Svensson viktigaste erfarenheter av sitt politiska arbete är att det på det varmaste kan rekommenderas, de tycker båda att de lärt sig mycket om livet. Och hur demokrati fungerar. Mycket extraarbete har det blivit genom åren. Inför valen har de suttit i dagar, ibland nätter och klistrat valkuvert. Vid förra valet skulle 23 000 hushåll i kommunen ha kuvert med valsedlar och annat viktigt valmaterial. Tillsammans gjorde de i ordning över 15 000 kuvert.

– Det är något alldeles speciellt med att sitta och jobba så för en sak om är större än oss själva, berättar båda med en mun. Precis som med att sälja tidningar och dela ut flygblad.

Henry kom snabbt på när han delade ut flygblad i hyreshus att han skulle börja längst upp.

– Annars hade de på första våningen hunnit läsa och då kunde de komma ut för att diskutera eller skälla och det tog för mycket tid, därför började jag alltid längst upp.

– Numera har det blivit svårt att dela ut flygblad för nu finns det lås på alla ytterdörrar, säger Brita med lite saknad.

Många gånger kändes det politiska arbetet också svårt då de hade så få mandat att stödja sina egna förslag.

– Men det brukade ordna sig, berättar Henry med ett illa dolt leende, vi la fram våra förslag och stred för dem, de blev oftast nedröstade. Efter några år kom de tillbaka i en annan form från sossarna, så på sätt och vis fick vi igenom många av våra förslag även om det tog lite tid.

Henry visar affischerna från EMU-valet och meddelar stolt:

– Då var vi i alla fall på den vinnande sidan det kändes skönt.

Redan 1949 hade den skånska avdelningen av kommunistiska arbetarkommunen börjat tänka i feministiska banor. Till ordförandens 60-årsdag ville de försöka värva 125 nya medlemmar, varav 35 skulle vara kvinnor.

– Ja, det var ett rent jämställdhetstänkade, berättar Henry, men jag kommer inte ihåg hur många vi lyckades värva.

Solen stiger och hotar den skugga vi valt men Henry har en liten berättelse till:

– Jag jobbade på en metallindustri och ibland kom verkställande direktören och diskuterade poltik med mig. Han var ofta bekymrad över samhällsekonomin. Jag förklarade för honom att om han bara såg till att de lägst avlönade fick högre lön istället för att ge direktörerna så skulle de lågavlönades uppdämda köpkraftbehov sätt fart på samhällsekonomin. Hade jag bara fått honom att läsa Flamman hade nog förstått, skrockar Henry, den har vi haft sedan 1992.


EMU-valet
Två av affischerna som jag målade från EMU-valet där vi var på den vinnande sidan, säger Henry Svensson. Det kändes verkligen skönt.
Henry och Brita Svensson
Inför valet i september är valaffischerna i Svensson källare redan klara, här ser två av de många som ska sättas upp i Hässleholms kommun.
Henry och Brita Svensson
Vid kaffebordet under bokarnas härliga skugga har makarna Svensson, Brita och Henry avhandlat många politiska diskussioner.


Leif Börje Frid
Frilansjournalist