Karin och Helge, en livslång kärleksaffär


– Vi fick följe 1955, jag flyttade hit från Vinslöv för att jobba på Malmökonditoriet, berättar Karin Sonesson, så nu till midsommar har vi varit tillsammans i femtio år. Vi har verkligen haft det bra under alla år men nu börjar det bli lite tufft att vara gift med honom när han är hemma mer och mer.

Han, det är äkta mannen Helge Sonesson, som drivit BP-macken, som den fortfarande heter i folkmun, trots namnbyte till Uno-X, sedan 1964. Den ligger för övrigt i centrala Tyringe mitt emot där Malmökonditoriet en gång låg. En bensinmack på 60-talet var mycket annorlunda än vad dagens bensinstationer är. På macken i Tyringe har förändringarna inte varit så stora om vi bortser från de datorbaserade kassa-apparaterna och häststallarna.
– Vi har fortfarande bara bensin och bilverkstad men det händer att turister stannar till och vill köpa rökt medvurst, säger Helge och skrattar. Då hänvisar vi dem till en livsmedelsaffär och numera kommer det inga bönder till byn som behöver stalla sin häst när de ska handla därför är häststallet borta.

Helge pensionerade sig för tretton år sedan men pratar om macken som om han fortfarande jobbar där.
– Han är där ganska ofta, tills för bara ett par år sedan var han där varje dag, berättar Karin. Numera är det när jag kör iväg honom. När han blir besvärlig förstår jag att han behöver skruva på någon bil.
Värmen i rösten hos Karin går inte att ta miste på. De har en kärleksaffär som varar livet ut. Helge myser och berättar att han kommer från ett jordbrukarhem strax utanför Tyringe men bonderiet var aldrig aktuellt för honom.
– Nej, för mig var det bilar och motorcyklar som gällde. Jag provade ett jobb på en träindustri en månad men sa upp mig illa kvickt. Det var för instängt och enahanda.

De första åren med bensinmacken och bilverkstaden var väldigt slitsamma för det äkta paret. Tre barn och ett företag som skulle ge dem försörjning.
– Jag födde barn, skötte hemmet och bokföring på företaget, berättar Karin. Dessutom skötte jag all fakturering och indrivning av skulder för de som var sena att betala. Och så städade jag.
– De första åren var bara jobb från sju på morgonen till åtta på kvällen, berättar Helge. Då körde jag hem och åt. Mestadels sov ungarna och då renoverade vi på huset.
– Ibland träffade inte barnen honom på flera dagar men då tog jag dem med till macken så de skulle se att de hade en far, säger Karin och skrattar.

Trots att Helge fick Parkinsons sjukdom för fem år sedan och att bensinångorna tärt hårt på hans kropp är det två positiva och glada personer som sitter här och berättar om några episoder ur sitt gemensamma liv. Helge kämpar med Karins hjälp att hålla kroppen i rörelse. De är mycket ute på sina cyklar det blir mest en till två mil de flesta dagar. Det har hänt mycket roligt under de mer än fyrtio år familjen skött macken. Numera har sonen tagit över. De skrattar gott när de minns några speciella kunder.
– Jag glömmer väl aldrig när Simon Spies svängde in med sin cabriolet, berättar Karin. Runt honom i bilen fanns säkert sju badflickor, de satt uppe på kanten och inte nere i sätena. Han skulle hälsa på sin mor som då bodde på Kurhotellet.
– Eller när Lasse Holmquist, han på teve, stannade till i sin lilla Volkswagen, forstätter Helge. När han stod utanför den lilla bubblan undrade jag hur han skulle komma in i den igen.
– Även Ingemar Stenmark har tankat här, fortsätter Karin. Han hade varit och spelat golf ute i Skyrup. Hans bensinkvitto sparade jag så vi har hans autograf.
– Peter Holm, sångaren som gifte sig med någon Hollywodstjärna, han var en bra kund för han följde med ut på Finjasjön och åkte vattenskidor, säger Helge och ler.

Vattenskidor är en hobby Helge gärna skulle fortsatt med men en skada i axeln hindrar honom från att åka. Tur för annars hade kanske detta samtal slutat ute på Finjasjön. Det är säkare när Helge minns.
– När jag började sälja bensin kostade den 60 öre litern för 100 oktanig och eldningsoljan kostade 150 kronor kubikmetern. Vi hade även en automat för mopedbränsle, en krona en liter.

Att sitta här och lyssna på Karin och Helge Sonesson är en resa i hur bilismen utvecklades och cyklisten avvecklades. Helge har haft både Rolls Royce och T-Fordar inne i verkstaden. Men det vanligaste var stora amerikanska bilar och Mercedes, Opel, Volvo PV och SAABs tvåtaktare.
– När vi tog över macken 1964 var Tyringe fortfarande ett cyklande samhälle, berättar Karin. På lunchen kunde det passera upp till 1200 cyklister, det var nästan omöjligt att under lunchtimmen komma över gatan.
På 1960-talet var det mest direktörer och företagare som hade bil. Många småföretagare hade sitt jobb i bilen och var helt beroende av att de fungerade.
– Gick fiskbilen eller bryggarbilen sönder kunde jag inte titta på klockan, då var det bara att hugga i, berättar Helge. På morgonen skulle de ju ut på vägarna och sälja igen.
När cyklisterna minskade och bilen ersatte dem fick de mycket mera att göra på ”BP- macken”, Helge och hans tre anställda. Även om bara två hade kollektivavtal och anställningsbevis. Den tredje hade vigselbevis som även innefattade ett styvt jobb i hemmet med tre barn.

2005
Leif Börje Frid