Alvin Lundström


Alvin Lundström Denna artikel publicerades första gången i Norra Skåne 2001.
I år (2005) fyller Alvin Lundström aktningsvärda 93 år.

Framför mig i soffan, på Smedgatan i Tyringe, sitter en man som nästa år fyller 90 år. Han bär sina år med aktning och det kan han nog tacka sitt aktiva och rika idrottsliv för. Käppen han bär med sig är nog mest för syns skull och en liten hjälp till knäna som tagit stryk av allt knäliggande på alla byggen han varit med om. I soffan sitter Alvin Lundström, för många Tyringebor är han synonym med skidbacken i Enedalen, Tyringes första isbana på Municipalgatan, och den konstfrusna på Paradisgatan, där Tyrs Hov nu ligger. Och bildandet av Tyringe Brottarklubb och Tyringe SOS. Men i dag är det idrottsutövaren Alvin Lundström som ska få berätta.
– Idrott sysslade jag mest med för att det var skoj och för det fina kamratskapet utanför tävlingsarenan, börjar Alvin Lundström sin berättelse.

Han föddes i Kampholma, strax utanför Västa Torup, familjen flyttade sedan till Deleberga, vidare till Finja och sedan har Alvin med familj varit bofasta i Tyringe.
– Jag har alltid bott i gamla Tyringe kommun, och där tänker jag bli.

Alvin Lundströms idrottskarriär började strax efter första världskriget med fotboll i Finja IF, men ganska snart tog brottningen mest tid. Även om alltid fotboll, orientering och skidåkning också fått sin tid. Men det är brottningen som varit en stor del av Alvins liv.
– Vi bodde i Finja så jag sprang till träningen i Tyringe, berättar Alvin Lundström, det var ett bra sätt att få kondition på köpet. När det var matcher blev det cykeln om det inte var längre bort än Osby eller Bjärnum. Träningen fick skötas efter alla göromål som fanns att göra på föräldrarnas lantbruk i Finja.
– När far tyckte jag gjort det som behövdes i stallet fick jag springa iväg till Tyringe för att träna brottning.

Alvin spelade även fotboll och till bortamatcherna åkte laget ofta häst och vagn, men var det riktigt långt ställde Fribergs Åkeri i Tyringe upp med lastbilen.
– Vi hade matcher ända borta i Helsingborg och då fick vi åka lastbil. Var det regnigt eller kallt gällde det att ha bra med kläder på sig för lastbilen saknade kapell. Men vilket kamratskap det blev av dessa strapatser.
På fotbollsplanen hette Alvin Lundström "Berget".
– Vi mötte ett Helsingborgslag, en av deras stora stjärnor hette "Svarta Blixten" men han kom aldrig förbi "Berget", skrockar Alvin förnöjt.

De ekonomiska förutsättningarna var annorlunda på 20- och 30-talet. Då fick idrottsmännen själva hålla sig med idrottskläder, berättar Alvin och fortsätter:
– Men det var oftast inget problem. På den tiden var alla intresserade av att hjälpa till i föreningarna och vi aktiva var inte rädda att satsa de få pengar vi hade.

Den gamle brottaren, orienteraren, bandyspelaren och fotbollsspelaren i soffan börjar röra på sig. En glöd av ilska kan skönjas i hans ögon. Eller är det kanske en förtvivlan av att han inte längre kan visa ungtupparna att det går lika bra att med pengafri idrott? Eller den kanske berättar om ren och skär besvikelse att det gått som det gjort med idrotten?
– Det pratas mycket om dopning i dag. Men vet du vad den värsta dopningen är?
Han tittar uppfordrande på mig. "Berget" mullrar, det känns viktigt att komma med ett bra svar, men svaret blir en skakning på huvudet.
– Pengar! Det är det som de flesta idrottsmän och ledare är dopade av i dag. För många har idrott blivit ett jobb. Idrott ska vara roligt och fostrande, men framför allt ett gott kamratskap, och då går det inte att blanda in pengar. De borde förbjudas inom idrotten. Nu har "Berget" riktigt kommit igång.
– Titta på Kay Glans, alla de timmar han lagt ned på att bära häckar, träna ungdomar, lägga skidspår, som regnade bort på tävlingsmorgonen, alla priser han målat till idrottstävlingar. Han har aldrig fått ett öre i ersättning, han har gjort det av samma anledning som jag, ett gott kamratskap. Tyvärr har aldrig Kay fått den kredit han är värd. Han är en av våra största ungdomsledare någonsin.
Alvin Lundström lutar sig tillbaka som för att lugna sig. Han tar pappret av en kanelbulle och får i sig lite kaffe, och då kommer det igen:
– Pengar borde förbjudas inom idrotten.

Vilken sport vi än pratar om kommer vi med en flygande mara eller ett omvänt livtag tillbaka till brottningen.
– Det de kallar brottning i dag är knappt värt att kallas brottning, de stånkar och stönar och vinner poäng på en upprullning. Vad är det? Det är inte så konstigt att publiken uteblir från matcherna. Och de orkar bara några minuter, sedan är det över. Vi brottades i tjugo minuter och det var grepp och kast hela tiden. Då var det brottning och roligt att titta på, säger Alvin Lundström och fortsätter:
– Vid mästerskapsbrottningar i Hörby 1938 var vi 80 startande, vi vägde in klockan sex på morgonen. Framåt natten hade jag brottats 12 matcher och i den trettonde förlorade jag mot Holm från Skivarp. Jag skulle vilja se de brottare som skulle klara av ett sådant program i dag.
– Det var en härlig känsla att vara en del i ett lag, men mest tyckte jag nog ändå om att kämpa ensam med en motståndare och då var det brottningen som gällde. Fast även orientering tyckte jag var mycket roligt.

Det är nästan så det går att se hur Alvin drömmer sig tillbaka till skogarna eller svettlukten i brottarmattan. Alvin Lundström gick sin sista match som 47-åring mot en ung Ragnar Svensson från Klippan. Matchen gick på Stensäter i Tyringe som i många år var brottarnas hemvist. Alvin ledde matchen men när en halv minut återstod tog orken slut. Alvin lämnade mattan så Ragnar Svensson tilldelades segern.

– Dagens ungdom är skräp när de måste dopa sig med piller, de är inte idrottsmän på samma sätt som vi var en gång. Vi tränade och tävlade för att koppla av från ett hårt arbete och för att ha roligt. I dag tränar de för att bli proffs och tjäna pengar och då tar de till vilka medel som helst. De håller på att förstöra det bästa som finns för alla människor, idrotten, säger Alvin med en sorgsen suck.

På en sista fråga om det bästa idrottsminnet som Alvin Lundström har, sitter han tyst en stund, snurrar på käppen som för att få tag på något bra minne. Innan svaret syns det att ögonen blir lite röda och våta när han svarar:
– Kamratskapet!

Leif Börje Frid