Dans Glans - Tyringes friidrottsstjärna
Dan Glans


Tröjan med nummer 814 från Olympiska spelen i Montreal, 1976, hänger lite nonchalant slängd över en av utemöblerna under vårt samtal om de trettio åren som gått sedan Dan Glans blev sjua i den hinderfinal som Anders Gärderud vann. En dag och natt då Tyringe stod stilla, alla ville se bygdens son. Under alla dessa år har ingen nått de tider som Dan och Anders sprang på när de var som bäst. Men.

Strax före EM i friidrott når Mustafa Mohamed ett av sina mål att bli tvåa i Sverige genom att slå Dan Glans personliga rekord på 8. 15, 2. Mustafa sprang i DN-galan på 8.14,6. Hemma i Tyringe satt Dan Glans och tittade på Mustafas härliga hinderlopp.
– Det var skoj att han lyckades, hinderlöpningen behöver en ny stjärna och Mustafa har alla möjligheter att bli det. Jag är verkligen glad att han klarade det, säger Dan.

Många kanske tror att Dan blev bortglömd då han ”bara” blev sjua. Så är inte fallet. Dan är fortfarande ihågkommen. När Henrik ”Henke” Larsson återkom till allsvenskan och spelade på Olympia i Helsingborg var Dan på plats med några vänner. En man passerar förbi Dan och säger:
– Dan Glans på fotboll då skulle jag haft autografblocket med mig, säger han till mig och går vidare. Dan skrattar.

Vägen till tröja 814 var lång och krokig för Dan Glans men han hade stor hjälp av sin far, Kay Glans, som var en sann idrottsidealist och Valle Svensson, två legendariska ledare inom friidrotten i Tyringe. De startade i början på 60-talet en tävling, Lillkampen, som fortfarande pågår. I Lillkampen får alla tävla, oavsett kön och ålder upptill 13 år och de tävlar enbart mot sig själva och sina egna resultat. Tävlingen innehåller 11 grenar och första året barnen är med får de en bronsmedalj om de deltagit i minst tio av grenarna. Året efter blir det silver och tredje året följaktligen guld. Kay och Valle hade som mål att alla barn skulle få tävla på egna villkor och med Lillkampen började Dan sin karriär.
– I Lillkampen provade jag på spjut, höjd, stavhopp, längd och upptäckte snart att jag var bra på att hoppa över häckar men jag var inte snabb, berättar Dan medan han tar sig en kaka och häller upp mera kaffe. Jag sprang gärna terränglopp och i ett banlopp sprang jag som trettonåring 3000 meter slätt på 10 minuter och 21 sekunder.

Under åren har Dan ofta fått frågan om han i fantasin löpt om OS-finalen och om resultatet då blivit annorlunda.
– Det har jag inte, jag kunde inte gör mera där då. Däremot året efter, som nog var mitt bästa år, skulle jag springa i DN-galan och jag var inställd på att slå Anders Gärderuds världsrekord. Men ödet ville annorlunda. Vi hade en liten fest här i trädgården och jag gick omkring barfota. Sommar, trodde jag, men marken var kall och jag fick lunginflammation. Det uteblivna loppet har jag sprungit många gånger i min fantasi det hade varit skönt att kröna karriären med ett världsrekord. Nu blev det inte så men just det året blev Dan Glans ändå årets friidrottare i Sverige i flera år låg han på friidrottens tio i topplista.

Under de första åren när han tränade upp kroppen för att bli en bra medeldistanslöpare var Dan inspirerad av en annan Dan med efternamn Waern. Dan Waern tränade mycket intervall och det gjorde även Dan Glans, de stora resultaten uteblev dock och samtidigt kom en stor smäll som kunde fått ett abrubt slut på löparkarriären.
– Jag mönstrade och militärläkaren påstod att jag hade ett allvarligt hjärtfel och genast borde sluta med löpningen, berättar Dan med ett glatt leende. Först blev jag chockad och slutade tvärt med löpningen och på tre år sprang jag inte ett steg. När saknaden efter löpningen blev för stor sökte Dan upp en hjärtspecialist som konstaterade att hade alla lika starka hjärtan som Dan hade han som läkare inte haft mycket att göra. Förklaringen kunde vara att Dan var väldigt vältränad och hade extremt låg vilopuls, som låg mellan 28 och 30 slag i minuten. Militärläkaren ville inte riskera något så Dan fick inte ens bli malaj.
– När jag åter kom igång sprang jag så bra att klubben skickade mig till svenska mästerskapen som det året, 1969, gick i Malmö. Lennart Strandberg, journalist på tidningen Arbetet i Malmö, själv en framgångsrik olympier i Berlin, skrev efter mitt lopp på 3000 meter hinder att publiken kanske sett en ny hinderstjärna födas. Och han fick ju rätt, säger Dan med ett brett leende.

Åren därefter blev tunga för Dan Glans. Tiderna förbättrades inte. Det är något som många idrottsmän känner igen. Det är precis som om kroppen håller på att vänja sig förklarar Dan och fortsätter:
– Att bli en bra medeldistans- och långdistanslöpare tar lång tid, kroppen måste vänja sig vid större och större ansträngning. Året innan olympiaden i München kom den stora vändpunkten för mig. Jag träffade en bekant som tränade efter en helt annan metod som finska löpare tagit till sig. En träningsmetod som förespråkade överlång distansträning. Jag gick från intervaller till att springa 12 till 13 kilometer om dagen. När jag var som bäst sprang jag upp till tre mil om dagen. Det gav resultat. Året efter debuterade Dan i en landskamp mot Norge, tillsammans med en viss Gärderud och Sven Bergqvist representerade han Sverige på 3000 meter hinder. Han var bara några sekunder från att kvalificera sig till Olympiska Spelen i München. Den olympiska debuten skulle dock dröja fyra år.

Men Dan började bli ett namn i friidrottsvärlden och kommunen byggde en vattengrav på hans hemmabana i Tyringe även om Dan då tävlade för IFK Helsingborg och senare för Malmö AI. Några år tidigare hade Dan och några vänner till honom grävt en illegal vattengrav på idrottsplasten för att Dan skulle kunna träna på det viktiga klippet över vattnet.
– På kvällarna var vi på idrottsplatsen och grävde och fick till en riktigt bra vattengrav med riktiga mått. Vi grävde på fel sida men det viktiga var att jag kunde träna.

Dan Glans har alltid gått sina egna vägar. Inför landslagsuppdrag och andra viktiga tävlingar, hände det att han fastade sig i form. Det var många som inte trodde att det var en bra strategi för en löpare. Dan bevisade motsatsen. När han sprang tävlingar så ville han naturligtvis vinna men mera över sig själv och sina egna resultat.
– Tävlandet i sig var inget jag eftersträvade, om jag inte vann gjorde det mig inget bara jag kände att jag gjort bra ifrån mig. Det är väl påverkan från Lillkampen, säger Dan och skrattar. Sedan att det var fantastiskt att komma in på ett fullsatt stadion i Helsingfors och vinna över finnarna det är en annan sak. Men tävlingen mot mig själv var ändå alltid viktigast.

Stolt berättar Dan Glans att han fortfarande i dag håller tre svenska rekord på 3000 meter slätt, entimmeslöpning och på 20 000 meter.
– När jag såhär bli ombedd att titta tillbaka på mitt löparliv så ser jag att det varit fantastiskt. Jag kunde under några år leva på min löpning, jag fick inbjudningar från hela världen och har tävlat i alla världsdelar och sett över 80 länder.

Nogsamt poängterar Dan att detta inte gått utan en förstående familj, som är hustrun Inger, framgångsrik orienterare och sonen Henrik som inte alls valt löpning eller idrott.

Nu är cirkeln sluten precis som sin far, Kay Glans, engagerar Dan sig i att bygdens ungdomar ska få tävla mot sig själva i Lillkampen.
– Det är en sådan glädje att jag nu förstår mina stora förebilder far och Valle Svensson att de la ned så mycket tid på att låta barn tävla. Vi har fyraåringar som stöter kula tillsammans med 13 åringar och alla är lika glada. När jag stod på startlinjen i Montreal sprang jag för Valle och Kay och Lillkampen, avslutar Dan och tar tröja 814 från stolen in i huset. Nu är det dags för en av de dagliga löparrundorna på en mil eller sådär.

Leif Börje Frid
Frilansjournalist

Fakta
Dan Glans svenska rekord som ännu står sig
3000m 7:42.24 för Malmö AI, Oslo, 1979
20 000m 1:00:17.4, för IFK Helsingborg, Malmö 1975
1 timmeslöpning 19.879 meter, för IFK Helsingborg, Malmö 1975

Dan Glans